skägget vitt som vågornas skum, men håret var sjögrönt.
Viking styrde sin snäcka däråt för att bärga den arme,
tog den förfrusne hem till sin gård och förplägade gästen.
Dock, när han bjöds av värden till sängs, då log han och sade: 150
"Vinden är god, och mitt skepp, som du sett, är ej att förakta;
hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton.
Tack för din bjudning ändå! den är välment; kunde jag endast
ge dig ett minne av mig! men min rikedom ligger i havet;
kanske finner du dock i morgon en gåva på stranden." 155
Dagen därpå stod Viking vid sjön, och si! som en havsörn,
när han förföljer sitt rov, flög in i viken ett drakskepp.
Ingen syntes därpå, ej en gång man märkte en styrman,
rodret dock lette sin buktiga väg bland klippor och blindskär,
liksom bodde en ande däri: när det nalkades stranden, 160
revade seglet sig självt, och, ej rört av människohänder,
ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet.
Stum stod Viking och såg, men då sjöngo de lekande vågor:
"Bärgade Ägir ej glömmer sin skuld, han skänker dig draken."
Gåvan var kunglig att se, ty de buktiga plankor av eke 165
voro ej fogade hop som annars men vuxna tillsammans.
Sträckningen var som en drakes i sjön: i stammen där framme
lyfte han huvudet högt, och av rött guld lågade svalget.
Buken var spräcklig med blått och med gult, men baktill vid rodret
slog han sin väldiga stjärt i en ringel, fjällig av silver; 170
vingarna svarta med kanter av rött; när han spände dem alla,
flög han i kapp med den susande storm, men örnen blev efter.
Fylldes det skeppet med väpnade män, då skulle du trott dig
skåda en flytande konungastad, en simmande fästning.
Skeppet var vida berömt, och av skepp var det ypperst i Norden. 175