Då reste sig Helge och talte med hån: 26
"Vår syster är ej för en bondeson.
Nordlandens drotter
må tävla, ej du, om den Valhallsdotter.

Yvs gärna att hälsas för ypperst i Nord, 27
vinn männer med handkraft och kvinnor med ord!
Men Odensblodet
till pris ger jag icke åt övermodet.

Mitt rike behöfver du ej ta dig an, 28
jag skyddar det själv; vill du bli min man,
en plats är ledig
ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig."--

"Din man blir jag knappast", var Fritiofs svar, 29
"är man för mig själv, som min fader var.
Ur silverskida
flyg, Angurvadel, du får ej bida!"

I solen glänste den klinga blå, 30
och runorna lågade röda därpå.
"Du Angurvadel,
du är dock", sad' Fritiof, "av gammal adel.

Och vore det ej för högens fred, 31
på stället jag högge dig, svartekung, ned.
Vill dock dig lära
en ann' gång ej komma mitt svärd för nära."--