Och efter hand kring henne växer opp
ett litet tempelsläkte utav alfer 245
med kinder, där du tror att Södern satt
i Nordens drivor alla sina rosor.--
Ack, Ingeborg, hur skön, hur nära står
all jordisk lycka för två trogna hjärtan!
Blott de ha mod att gripa henne fatt, 250
hon följer villigt med och bygger dem
ett Vingolv redan här inunder molnen.
Kom, skynda! varje ord, som talas än,
tar bort ett ögonblick ifrån vår sällhet.
Allt är berett, Ellida spänner redan 255
de mörka örnevingarna till flykt,
och friska vindar visa vägen från,
för evigt från den vantrofyllda stranden.
Vi dröjer du?

_Ingeborg_.
Jag kan ej följa dig. 270

_Fritiof_.
Ej följa mig?

_Ingeborg_.
Ack, Fritiof, du är lycklig!
Du följer ingen, du går själv förut,
som stammen på ditt drakskepp, men vid rodret
din egen vilja står och styr din fart 265
med stadig hand utöver vreda vågor.
Hur annorlunda är det ej med mig!