Men Fritiof skär, var han går fram, 27
ett I, ett F i björkens stam.
De runor gro med fröjd och gamman,
liksom de ungas hjärtan, samman.

När dagen uppå fästet står, 28
världskungen med de gyllne hår,
och livet rörs och mänskor vandra,
då tänka de blott på varandra.

När natten uppå fästet står, 29
världsmodern med de mörka hår,
och tystnad rår och stjärnor vandra,
då drömma de blott om varandra.

"Du jord, som smyckar dig var vår 30
med blommor i ditt gröna hår,
giv mig de skönsta! Jag vill vira
en krans av dem att Fritiof sira."

"Du hav, som satt din dunkla sal 31
med pärlor full i tusental,
giv mig de skönaste, de bästa!
Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."

"Du knapp på Odens kungastol, 32
du världens öga, gyllne sol!
Var du blott min, din blanka skiva
till sköld jag ville Fritiof giva."