Jag kämpar om min unga brud, 39
om ock det var med dundrets gud.
Väx trygg, väx glad, min vita lilja,
ve den, som dig och mig vill skilja!"


II.

KUNG BELE OCH TORSTEN VIKINGSSON.

Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod, 1
hos honom Torsten Vikingsson, den bonde god,
hans gamle vapenbroder, snart hundraårig,
och ärrig som en runsten och silverhårig.

De stodo, som bland bergen två offerhus, 2
åt hedna gudar vigda, nu halvt i grus;
men visdomsrunor många på muren täljas,
och höga forntidsminnen i valven dväljas.

"Det lider emot kvällen", sad' Bele kung, 3
"ej mjödet vill mig smaka, och hjälm känns tung,
inför mitt öga mörkna de mänskoöden,
men Valhall skiner närmre, jag anar döden.

Jag kallat mina söner och din också, 4
ty de tillsammans höra, liksom vi två.
En varning vill jag giva de örnar unga,
förrn orden somnat alla på död mans tunga."--