Då trädde de i salen, som kung befallt, 5
och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt.
Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden
och kom med blod på händren ur offerlunden.

Därefter syntes Halvdan, ljuslockig sven; 6
vart anletsdrag var ädelt men vekligt än.
Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte
och liknade en jungfru, förklädd till hjälte.

Men efter dem kom Fritiof i mantel blå, 7
ett huvud var han högre än bägge två.
Han stod emellan brödren, som dag står mogen
emellan rosig morgon och natt i skogen.

"I söner", sade kungen, "min sol går ned. 8
I endräkt styren riket, i brödrafred!
Ty endräkt håller samman: hon är som ringen
på lansen; den förutan hans kraft är ingen.

Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port 9
och friden blomstra inom å hägnad ort!
Till skygd blev svärdet givet men ej till skada,
och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.

Sitt eget land förtrycker dåraktig man, 10
ty kungen kan allenast vad folket kan.
Grönlummig krona vissnar, så snart som märgen
i stammen är förtorkad på nakna bergen.