Och halsen till min dotter, den rosenknopp! 35
I lugn, som det sig hövdes, har hon växt opp;
omhägnen henne, låten ej stormen komma
och fästa i sin hjälmhatt min späda blomma!

På dig, o Helge, lägger jag faderns sorg, 36
o, älska som en dotter min Ingeborg !
Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder
båd' man och kvinna, Helge, till rätt och heder.--

Men läggen oss, I söner, i högar två 37
på var sin sida fjärden vid bölja blå;
ty hennes sång är ljuvlig ännu för anden,
och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.

När månen strör kring bergen sitt bleka sken 38
och midnattsdaggen faller på bautasten,
då sitta vi, o Torsten, på högar runda
och spraka över vattnet om ting, som stunda.

Och nu farväl, I söner! Gån mer ej hit! 39
Vår gång är till Allfader; vi längta dit,
liksom till havet längtar den trötta floden;
men Frej välsigne eder, och Tor och Oden!"


III.

FRITIOF TAGER ARV EFTER SIN FADER.