Du själv dör hän, och hän dör vad dig tillhör; 29
men en ting vet jag, Fritiof, som aldrig dör,
och det är domen över död man: därföre
vad ädelt är, du vilje, vad rätt, du göre"--

Så varnade de gamle i kungasal, 30
som skalden varnat sedan i Havamal.
Från släkt till släkte gingo kärnfulla orden,
och djupt ur kumlen viska de än i Norden.

Därefter talte bägge mång' hjärtligt ord 31
allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord;
hur trofast intill döden, i nöd och gamman,
två knäppta händer lika, de hållit samman.

"Med rygg mot rygg vi stodo, och varifrån 32
som nornan kom, hon stötte på sköld, min son!
Nu före er till Valhall vi gamle ile;
men edra fäders ande på eder vile!"--

Och mycket talte kungen om Fritiofs mod, 33
om hjältekraft, som mer är än kungablod.
Och mycket talte Torsten om glans, som kröner
de höga Nordlands kungar, de asasöner.

"Och hållen I tillhopa, I söner tre, 34
er överman--det vet jag--skall Nord ej se;
ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten,
hon är som mörkblå stålrand, kring guldsköld gjuten.