Främst vörda höga gudar! ty ont och gott, 23
som storm och solsken, komma från himlen blott.
De se i hjärtats lönvalv fast det är slutet,
och långa år få gälda, vad stunden brutit.

Lyd kungen! _En_ skall styra med kraft och vett: 24
skum natt har många ögon, men dagen ett.
Helt lätt den bättre, Fritiof, fördrar den bäste,
och egg har svärdet nödig men även fäste.

Hög kraft är gudars gåva; men, Fritiof, minns, 25
att styrka båtar föga, där vett ej finns.
Tolvmannakraft har björnen, av _en_ man slagen;
mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.

Av få den stolte fruktas men hatas av envar, 26
och övermod, o Fritiof, är fallets far.
Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka,
ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.

Dag skall du prisa, Fritiof, sen bärgad sol sig döljt, 27
och öl, när det är drucket, och råd, när följt.
På mången sak förlitar sig ungersvennen,
men striden prövar klingan, och nöden vännen.

Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö, 28
ej somnad orm, ej talet av knäsatt mö;
ty kvinnans bröst är svarvat på hjul, som rullar,
och vankelmod bor under de liljekullar.