gapet scharlakansrött, men klorna skodda med silver-- 30
Torsten bland vännerna satt, som gästfriheten bland glädjen.
Ofta, när månen bland skyarna flög, förtalde den gamle
under från främmande land, dem han sett, och vikingafärder
fjärran i Östervåg och i Västersaltet och Gandvik.
Tyst satt lyssnande lag, och dess blickar hängde vid gubbens 35
läppar, som bi't vid sin ros; men skalden tänkte på Brage,
när med sitt silfverskägg och med runor på tungan han sitter
under den lumimiga bok och förtäljer en saga vid Mimers
evigt sorlande våg, han själv en levande saga.

Mitt på golvet--med halm var det strött--brann lågan beständigt 40
glatt på sin murade häll, och igenom det luftiga rökfång
blickade stjärnorna in, de himmelska vänner, i salen.
Men kring väggen, på naglar av stål, där hängde det radvis
brynja och hjälm vid varann, och här och där dem emellan
blixtrade neder ett svärd, som i vinterkvällen ett stjärnskott. 45
Mera än hjälmar och svärd dock sköldarna lyste i salen,
blanka som solens rund eller månens skiva av silver.
Gick där stundom en mö kring bordet och fyllde i hornen,
slog hon ögonen ned och rodnade: bilden i skölden
rodnade även som hon; det gladde de drickande kämpar.-- 50

Rikt var huset: varhelst som du skådade, mötte ditt öga
fyllda källrar och proppade skåp och rågade visthus.
Många klenoder jämväl där gömdes, byten av segern,
guld med runor uppå och det konstarbetade silver.
Tre ting skattades dock av all den rikedom ypperst: 55
_svärdet_, som ärvdes från fader till son, var främst av de trenne,
Angurvadel, så kallades det, och broder till blixten.