Fjärran i Österland var det smitt--som sagan förtäljer--,
härdat i dvärgarnas eld: Björn Blåtand bar det från början.
Björn förlorade dock på en gång båd' svärdet och livet 60
söder i Gröningasund, där han stridde mot väldige Vifell.
Vifell hade en son, het Viking. Men gammal och bräcklig,
bodde på Ulleråker en kung med sin blomstrande dotter.
Se, då kom det ur skogarnas djup en oskapelig jätte,
högre till växten än människors ätt och luden och vildsint, 65
fordrade envigeskamp eller kungadottern och riket.
Ingen vågade kampen likväl, ty det fanns ej ett stål, som
bet på hans skalle av järn, och därför nämndes han Järnhös.
Viking allena, som nyss fyllt femton vintrar, emottog
striden, i hopp på sin arm och på Ångurvadel. I ett hugg 70
klöv han till midjan det rytande troll och frälste den sköna.
Viking lämnade svärdet till Torsten, sin son, och från Torsten
gick det till Fritiof i arv: när han drog det, sken det i salen,
liksom flöge en blixt därigenom eller ett norrsken.
Hjaltet var hamrat av guld, men runor syntes på klingan, 75
underbara, ej kända i Nord, men de kändes vid solens
portar, där fäderna bott, förrn åsarna förde dem hit upp.
Matta lyste de runor alltjämt, när fred var i landet,
men när Hildur begynte sin lek, då brunno de alla
röda som hanens kam, när han kämpar: förlorad var den, som 80
mötte i slaktningens natt den klingan med lågande runor.
Svärdet var vida berömt, och av svärd var det ypperst i Norden.
Därnäst ypperst i pris var en _armring_, vida beryktad,
smidd av nordiska sagans Vulkan, av den haltande Vaulund.
Tre mark höll han i vikt, och arbetad var han av rent guld. 85
Himlen var tecknad därpå med de tolv odödligas borgar,
växlande månaders bild, men av skalderna nämndes de solhus.