Det väsen behagade icke Björn. 14
Han sade: "Vad fattas vår unga örn,
så tyst, så sluten?
Är bröstet träffat, är vingen skjuten?

Vad vill du? Ha vi ej i överflöd 15
det gula fläsk och det bruna mjöd
och skalder många?
Det tar aldrig slut på de visor långa.

Sant nog, att gångaren stampar i spilt; 16
på rov, på rov skriker falken vilt.
Men Fritiof jagar
i molnen allena, och tärs och klagar.

Ellida hon har ingen ro på våg, 17
hon rycker alltjämt på sitt ankartåg.
Ligg still, Ellida!
ty Fritiof är fredlig, han vill ej strida.

Den strådöd är också en död: till slut 18
jag rister, som Oden, mig själv med spjut.
Det kan ej fela,
vi bliva välkomna hos blåvit Hela."

Då släppte Fritiof sin drake lös, 19
och seglet svällde, och vågen fnös.
Rakt över fjärden
till kungens söner han styrde färden.