Och ingen--här rodnade hon som en ros--, 8
åt vilken en klagan kunde förtros!
I kungasalar
hur kvavt var det där mot i Hildings dalar!

Och duvorna, som de matat och tämt, 9
nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.
Ett par allena
var kvar; av de tvenne tag du den ena!

Den duvan hon flyger väl hem igen, 10
hon längtar, som andra, väl till sin vän.
Bind under vingen
en vänlig runa! det märker ingen."

Så sutto de viskande dagen om, 11
de hviskade ännu, när kvällen kom,
som aftonvindar
om våren viska i gröna lindar.

Men nu är hon borta, och Fritiofs mod 12
är borta med henne. Det unga blod
i kinden stiger,
han lågar och suckar alltjämt och tiger.

Sin sorg, sin klagan med duvan han skrev, 13
och glad for hon av med sitt kärleksbrev;
men ack, tillbaka
hon vände ej mer, hon blev hos sin maka.