omkring den kärnan, och mitt väsen är
det yttre skalet endast av min kärlek.
Förlåt mig, Balder! Med ett troget hjärta
jag trädde i din sal, och med ett troget 55
vill jag gå därifrån: jag tar det med mig
utöver Bifrosts bro och ställer mig
med all min kärlek fram för Valhalls gudar.
Där skall han stå, en asason som de,
och spegla sig i sköldarna och flyga 60
med lösta duvovingar genom blå,
oändlig rymd uti Allfaders sköte,
varfrån han kommit.--Varför rynkar du
i morgongryningen din ljusa panna?
I mina ådror flyter, som i dina, 65
den gamle Odens blod. Vad vill du, frände?
Min kärlek kan jag icke offra dig,
vill det ej ens; han är din himmel värdig.
Men väl jag offra kan min levnads lycka,
kan kasta bort den, som en drottning kastar 70
sin mantel från sig och är likafullt
densamma, som hon var.--Det är beslutat!
Det höga Valhall skall ej blygas för
sin fränka: jag vill gå emot mitt öde,
som hjälten går mot sitt.--Där kommer Fritiof. 75
Hur vild, hur blek! Det är förbi, förbi!
Min vreda norna kommer jämte honom.
Var stark, min själ!--Välkommen, sent omsider!
Vårt öde är bestämt, det står att läsa
uppå din panna. 80